livets styrkepass
Fixar inte detta. Det mest ofattbara har precis hänt, jag behöver inte ens fråga mig själv hur detta ska gå, det vet jag redan för kraften ur min kropp lämnade mig. Nu finns bara resterna kvar, tråkiga och jobbiga att bära på. Tunga smärtsamma kropp, vad ska jag bära dig för nu, nu när exakt allt är bortblåst. Det känns som att jag blev till för att plågas. För att få igen. Varför annars ska slag efter slag komma mot mig?
I flera år har det gått neråt, men jag höll kvar i verkligheten med den bästa vännen på denna jord. Som stod tillsammans med mig oavsett vad. Fyllde mig med liv och känslor som jag annars inte själv kunde skaffa eller känna. Kärleken övervinner allt, men vad är man utan den? Den har räddat mig i flera år, vad ska nu rädda mig? Är det nu jag ofrivilligt och frivilligt faller ner och blåser bort, då styrkan inte finns någonstans?
Jag vet längre ingenting, jag vill bara leva, på riktigt. Men mest av allt vill jag bli frisk, för att vem orkar eller har viljan att se genom alla hinder och hemskheter runt omkring mig? Orkar inte dom, så orkar definitivt inte jag. Nu är det tomt överallt.
Det enda jag känner och ser, är en framtid. Längtan och hopp. Jag tror inte att mina närmaste försvunnit, de har nog bara ställt sig bakom mig. För att låta mig se bättre, längre och klarare. För jag vet att jag inte är ensam, men de kan inte göra något. De kan bara finnas, och för mig har det ingen betydelse om de stårframför bakom eller under mig. Alla är vi ned om saker av en anledning. Detta kan bara göra mig ännu starkare och mer erfaren än någonsin. Då tänker jag aldrig lipa eller låta humöret sjunka, för hur underbart skulle inte livet vara som frisk och kry? Jag nöjer mig med det minsta lilla, bara jag får chansen att kunna vara pigga glada jag. Aldrig vara grinig och sur, som just nu är det enda humöret som existerar.
Här står jag, på egna ben med egen kraft, under träning och uppbyggnad för att stå ut livets påfrestningar. För säg mig, vilken människa blir starkare av att sitta på ryggen på en vandrare eller på pakethållaren på en cyklists cykel..?
Ingen. Träning är jobbigt, men färdigheten kommer väl efter allt slit?
I flera år har det gått neråt, men jag höll kvar i verkligheten med den bästa vännen på denna jord. Som stod tillsammans med mig oavsett vad. Fyllde mig med liv och känslor som jag annars inte själv kunde skaffa eller känna. Kärleken övervinner allt, men vad är man utan den? Den har räddat mig i flera år, vad ska nu rädda mig? Är det nu jag ofrivilligt och frivilligt faller ner och blåser bort, då styrkan inte finns någonstans?
Jag vet längre ingenting, jag vill bara leva, på riktigt. Men mest av allt vill jag bli frisk, för att vem orkar eller har viljan att se genom alla hinder och hemskheter runt omkring mig? Orkar inte dom, så orkar definitivt inte jag. Nu är det tomt överallt.
Det enda jag känner och ser, är en framtid. Längtan och hopp. Jag tror inte att mina närmaste försvunnit, de har nog bara ställt sig bakom mig. För att låta mig se bättre, längre och klarare. För jag vet att jag inte är ensam, men de kan inte göra något. De kan bara finnas, och för mig har det ingen betydelse om de stårframför bakom eller under mig. Alla är vi ned om saker av en anledning. Detta kan bara göra mig ännu starkare och mer erfaren än någonsin. Då tänker jag aldrig lipa eller låta humöret sjunka, för hur underbart skulle inte livet vara som frisk och kry? Jag nöjer mig med det minsta lilla, bara jag får chansen att kunna vara pigga glada jag. Aldrig vara grinig och sur, som just nu är det enda humöret som existerar.
Här står jag, på egna ben med egen kraft, under träning och uppbyggnad för att stå ut livets påfrestningar. För säg mig, vilken människa blir starkare av att sitta på ryggen på en vandrare eller på pakethållaren på en cyklists cykel..?
Ingen. Träning är jobbigt, men färdigheten kommer väl efter allt slit?
