Inte så mycket kvar än endast en bit av mig själv
Och ingenting kommer att bli som förut, ingenting kommer bli på samma sätt lika bra.
Jag har väntat så jäkla länge, varför skulle jag få allt att bära på? Det är nog nu, kan inte allt och alla bara komma tillbaka. Sluta vara rädd för mig och lita på att jag finns kvar och inte endast min sjukdom.
Kan inte jag bara få ro? det var tanken som slog mig dagen jag släppte allt runt omkring för att slippa smärtan.
Det värsta jag någonsin gjort, fast tanken var att det var det bästa för stunden.
Men efter att ha förlorat allt på grund av någonting jag ofrivilligt burit på och inte bara kan ruska av mig på en sekund. Så finns det bara en känsla. Jag vill inte få ett nytt liv, jag vill ha det jag hade, jag vill ha det hela vägen. Utan det vill jag ju inte vara med längre, det skadar mig själv och alla i min omgivning.
Det finns ingen smärta som gör mer ont än att dom man älskar mest vänder blicken bort då man behöver styrkan som man själv inte har.
Det blev verkligen bättre, det har varit bra i flera månader. Jag har varit bra i flera månader, det var några månader av ständigt ljus, några månader av hela mitt liv.
Tänk så skulle du sett mig.
