annakrekula

Det var känslan av värme när han log mot mig.
När han såg mig djupt i ögonen, fick han allt att kännas så overkligt.
Något enormt underbart fanns inom människan, något som spred mer värme och ljus än solen själv.
Det ljuset och den värmen var riktad rakt mot mig, lyckan var obeskrivlig. Fanns den ens? tydligen..
Kärlek kallades det tydligen, känslan att få vara älskad. Oerhört älskad.
Känslan av när han kallar på mitt namn med en sådan mjuk, öm röst.
Sedan trycker sig mot en och viskar de finaste orden som finns, de som tidigare hade varit så obekanta.
Skrattet, de vackraste bruna ögonen jag någonsin haft i min syn, det otroliga leendet och dendär rösten, det var något som tanken och hjärtat inte riktigt klarade av att bortske från.
Att jag kunde få vara allt, känna att man är älskad för att vara den man faktiskt är.
Den bitande viljan att man alltid ville få känna så, med honom.
Att få kalla honom sin bästavän, för det är precis det han är & kommer att vara.

Tänk dig... att vara full med oro och smärta, att berätta det och att sedan få tillbaka några enkla ord, en förklaring och hans sanning. "du är inte värdelös, det är inte ditt fel, om du inte har gjort något så finns det ingenting att grubbla över, problemet är på deras sida, inte på din" och samtidigt riktigt få känna att man är hans, i hans varma famn, där man alltid vill stanna. Då är allting så enkelt, så himla enkelt..
Men smärtan av att inte veta hur man gör, hur mycket man än vill och tror att man kanske lyckas.
Svidandet när man inte vet hur man gör för att ge tillbaka.
Sånt hade inte funnits, inte i min värld. Att inte veta att "jag älskar dig" är ord som kan sägas och inte bara kännas. Man måste uppleva för att lära sig, mitt liv hoppade visst över ett kapitel.
Så mycket som man måste misslyckas med innan man lyckas.